Vart är vi på väg?

Som ung ingenjör åhörde jag på sjuttiotalet på Bella Center i Köpenhamn
ett föredrag av professor Pentti Malaska (1934–2012), känd professor
vid Åbo finska handelshögskola och medlem av Romklubben. Jag tog
med stor beundran del av presentationen och dess budskap att vi stod inför
stora problem när det gällde att försörja jordens befolkning. Den självklara
slutsatsen för mig var att vi måste få stopp på befolkningsökningen.

Men i dag föder jorden 7 miljarder människor med ett materiellt välstånd
som aldrig tidigare skådats. FN:s fattigdomsmål uppnåddes sju år i förtid. Vid
årsskiftet bekräftade The Spectator statistiken att aldrig tidigare så få hade
svultit eller varit sjuka som under 2012.

Romklubbens rapport Tillväxtens gränser spådde 1972 att olja, naturgas
och de flesta metaller snart skulle ta slut, med global ekonomisk kollaps som följd. I dag, över
fyrtio år senare, har vi större kända olje- och gasreserver än någonsin.

Doktor James Hansen presenterade sina första modeller för en kraftig temperaturförhöjning
vid fortsatt användning av fossila bränslen 1988. Nu, 25 år senare, kan vi konstatera att
Hansens kurvor var våldsamt överdrivna. Officiella temperaturkurvor visar att överhuvudtaget
ingen uppvärmning skett de senaste femton åren.

Jag noterar likaså efter Al Gores skräckpropaganda om sex meters förhöjning av havsvattennivån
att den amerikanska vetenskapsbyrån NOAA nu reviderar ner ökningstakten
till 12–16 centimeter på hundra år.

Steg för steg har jag tappat tron på de modeller som förutspår katastrof för
vår planet. I sin resumé av den vetenskapliga ståndpunkten i klimatfrågorna
i denna tidning bekräftar professor Lennart Bengtsson att min skepsis är välgrundad.
Det är svårt att komma till en annan slutsats än att koldioxid är en långt mindre bov än vad Kyotoprocessen har gjort den till.

Däremot tvekar jag inte om att vi bör fortsätta att värna om resurserna på
vår planet. Vi ska söka effektivitet i allt vi gör och återanvändning där så är
möjligt. Vi ska fortsätta att minimera miljöpåverkan med alla rimliga medel.
Även satsningen på förnyelsebar energi är i grunden positiv. Där är Katternös
långsiktiga strategi med Alholmens Kraft ett bra exempel.

Men här möter också problem. Kraftproduktion förutsätter långsiktiga
satsningar. När Finland införde produktionsstöd för biobränsle 2011, för att
vi ska nå klimatmålen, trodde vi att stödet var långsiktigt. Men från och med i
år har stödet minskat med en tredjedel. Beskattningen av torv för värmeproduktion
har skärpts och askskatter har införts. Resultatet torde bli att kolanvändningen åter ökar, då brännved inte går att få tag på i önskad omfattning och torvproduktionen körs ned av politiska
skäl.

Det andra stora bekymret gäller prislappen för den totala koldioxidbekämpningen
med koldioxidhandel, inmatningstariffer och ett otal energidirektiv.
Om vi i Europa ensamma ska leva med detta, är risken överhängande
att vi tvingar fram industrinedläggningar i stor skala. Hur sårbart vårt moderna
samhälle är, såväl ekonomiskt som politiskt, visar exemplet Grekland.

Stefan Storholm
VD Katternö AB