Vad ska man tro?

Åter en gång har FN:s klimatpanel IPCC förklarat att jorden är på väg mot katastrof. Och det är som vanligt värre än vi tidigare trott. Den som såg TV:s nyhetssändningar och miljöminister Ville Niinistös uttalanden i samband med IPCC-rapporten nyligen kunde inte bli annat än uppskrämd.

Samtidigt visar observationer att temperaturen på jorden inte bara har stannat upp, utan till och med vänt neråt. Ju säkrare IPCC blivit på sin sak, desto mer har temperaturen avvikit från scenarierna. Som ung ingenjör, 1988, blev jag bekymrad av de profetior om starkt stigande temperaturer som presenterades av NASA:s klimatforskare James Hansen. Med 25 års facit ser vi nu att Hansens prognos stämde rimligt väl de första tio åren, till 1998, men att den efter det visat fel i femton år. Varken Hansen eller IPCC:s modeller förutsåg temperaturfallet.

Följer man internationella media – de inhemska ger tyvärr ingen information i saken – ser man snabbt att välrenommerade ledande klimatforskare (Curry, Pielke, Lindzen, Bengtsson, von Storch m.fl.) är mycket kritiska till IPCC:s metoder. Först av allt borde politikerna kastas ut ur panelen, säger de samstämmigt.

Många talar om direkt manipulation med data. Judith Curry ger exempel på märkligt beteende hos IPCC (se artikel i denna tidning s. 12-13). Andra forskare ifrågasätter IPCC:s utsaga att den försvunna värmen smitit ner i djuphavet. Precis när jag skriver detta sprids en nyhet som gör gällande att statistikern Steve McIntyre, som var den som avslöjade fusket med IPCC:s ’hockeyklubba’, nu har visat hur IPCC i sin nya rapport manipulerat temperaturkurvorna.

Vad ska en vanlig människa tänka om detta? Om vi på IPCC tillämpar sedvanliga kriterier om objektivitet, trohet mot fakta och transparens, vad blir utfallet då? Är det verkligen trovärdigt att under hemlighetsmakeri bakom stängda dörrar förhandla fram vad som ska stå i en vetenskaplig rapport? Mycket politik byggs på IPCC:s auktoritet. Och den politiken är särskilt påtaglig för oss i energibranschen. Klimatpolitiken tränger djupt ner i vår vardag. Vi beskrivs både som syndabockar och som de som ska rädda världen.

Veteranpolitikern Ole Norrback förliknade i förra Katternönumret klimatfrågan vid ett religionskrig, där den som ställer kritiska frågor pekas ut som förnekare. Jag hoppas att den gode Ole har fel.