90 procent av alla nya investeringar i europeisk energiproduktion baseras numera på subsidier. Det som traditionellt har varit lågriskprojekt har blivit högriskprojekt. Utan en långsiktigt trovärdig energipolitik kommer de investerare, som ska finansiera den europeiska omställningen, aldrig att ställa upp, konstaterade Fortums chefsekonom Simon-Erik Ollus i en intervju nyligen.

Finland följer trenden på sitt sätt. Vår energipolitik styrs numera helt av miljökrav. Den ena politiska åtgärden följs av den andra, och det på ett sätt som inte kan förutses.

För att klara de ambitiösa klimatmålen till 2020 antog riksdagen ett omfattande stödpaket för främst biobränsle och vindkraft, som trädde i kraft 2012. Redan följande år reducerades stödet för biobränsle med en tredjedel och skatt infördes på torv som används för värmeproduktion.

I dag är subventionen av vindkraft 70 euro per megawattimme, medan biobränsle får nöja sig med 13 euro. Konsekvensen av denna politik har varit förödande. Användning av skogsbränsle och torv har minskat, medan användningen av kol har ökat lavinartat.

Samtidigt bygger vi vindkraft i snabb takt med målsättningen 2500 megawatt fram till 2020. De som är gladast åt detta är de utländska leverantörer som behärskar vindkraftsmarknaden. Om vindkraften byggs ut enligt målet, kommer 3-4 miljarder euro att rinna ur landet utan att märkbart förbättra sysselsättningsläget.

Tänk om stödet i stället skulle gå till vårt eget skogsbränsle, så att inhemska produkter, allt från skogsmaskiner till förbränningsanläggningar, kom till användning. Och så att utvinningen av träbränsle, alla transporter och driften av kraftverken skulle ge sysselsättning och skatteintäkter.

Detta i ett läge då Finlands skogar växer som aldrig förr och tillväxten överstiger avverkningen med 40-45 miljoner fastkubikmeter per år.

Vår nettoimport av bränslen kostar i nuläget omkring 8 miljarder euro om året, på samma nivå som Finlands hela årliga nettoupplåning (ungefär 9 miljarder euro). Vad är logiken i att då införa skatt på den egna torven, med direkt effekt att energiimporten ökar?

Jag förstår heller inte de akademiska resonemangen om att torven, för att den tillväxer långsamt, ska stämplas som ett fossilt bränsle. Torven i Finland tillväxer med ett energivärde på 40 TWh per år, medan användningen ligger på 15-20 TWh per år. Trots torvskördarna binder myrarna alltså mer koldioxid än torvförbränningen producerar.

Vill man avveckla torvnäringen gör man samtidigt inemot 10000 finländare arbetslösa och ökar notan för importbränslet med uppåt en halv miljard euro.

Den som kallar detta hållbar utveckling har det kämpigt med bevisbördan.